<3

För två år sedan förlorade vi en nära vän, vid namn Marcus. Jag var med denna dag, från början till slut. Jag var med när hans mamma och låsas pappa kom utspringandes i panik till bilen efter emil har ring och frågat var Marcus var någonstans! ( Marcus skulle åka till emil på sin cross och det var två timmar sedan han åkte och han hade inte kommit hem eller hem till emil ännu) Jag och Martin hade precis varit ute och åkt båt. Vi satte oss på veranden som två frågetecken. Men vadå inget har hänt, det händer inte, det händer bara alla andra! sedan väntar vi bara på att han ska komma hem och vi ringer konstant till hans mobil och hoppades på att han skulle svara. Inget svar. Efter några timmar anmäller vi hans försvinnande till polisen och marcus mamma och låsaspappa möter upp dem och emils familj på tornellscafe, det ligger på gamla stockholmsvägen. Jag och martin är hemma hos Martin och undrar hur fan vi ska ta oss upp till tornells för varken han eller jag ville vara kvar hemma och inte kunna hjälpa till och att bara sitta där.  vi fick tag på mamma och vi bad henne skjusa upp oss och det gjorde hon. Vi kom upp, det regnade lite smått, polisbilar överallt, vissa av dem hade bakluckan öppen  för att hundarna ska få syre, dem skällde. Två ambulanser med blinkande lysen. Poliser över allt, dem stod bara där och kolade på en karta och planerade hur, var dem skulle leta. vi kommer in på tornells, alla gråter och är i chocktillstånd! Det här fick bara inte hända. jag och mamma fick åka hem till Martin för att vara där om han skulle komma hem. Tårarna bara rann och jag bara skakade och bara ville så jävla gärna att han skulle komma hem. Men istället ringer telefonen och jag och mamma stelnar, hon svarar dem säger att dem har hittat Marcus medvetslös, Jag visste redan då att dem menade att dem hittade honom utan liv. Men jag ville inte tro på det jag ville att dem skulle mena något annat som kunde göra att han vaknade igen. Vi åkte upp till tornells igen där jag mötte upp Martin och emil som bara grät dem också, sedan kasta vi oss in i bilarna och åkte in till sjukhuset. Vi kom in där alla gråtfärdiga och helt förstörda, arga, ledsna, förtvivlade och alla hade alla känslor i sig denna dag. tar ett djupt ande tag och går in, det är alldeles vit, det står bårar över allt och vi får sitta i ett rum för ca 15 pesroner, vit och kallt. jag kollade runt på alla och alla bara grät och skade på huvudet och tröstade varandra. En sjuksköterska kommer in och förklara att Marcus inte finns längre att han har gått över till andra sidan. HELVETE, det får inte vara sant, det kan inte vara sant, detta händer inte oss bara alla andra! vi åker hem för att sova, vilket var jävligt svårt. Dagen efter är det minnes stund för marcus. Nere på orrekullagårdenm Jag och Martin kommer ner dit där är massa av våra och Marcus vänner, alla gråter och vet inte om dem ska tro att det är sant, ni anar inte hur svårt det är att se ALLA sina vänner ledsna och förstörda, hur svårt det är at räcka till till alla. Alla bara satt tysta den dag, vi svor och grät. Vi var även i kyrkan fri villigt denna dag. 
Han var bara stjutton år, han dog ensam, osynlig i högt gräs, och i regn. Han dog direkt när han slog i huvudet.

VI älskar dig Marcus, VI saknar dig och Vi kommer aldrig att glömma dig!

/ Josefin Mattsson =(